best free css templates

Experiences of a relation

Gallery Ask, September-October 2017

The exhibition presents a series of clay sculptures in collaboration with a houseplant I have worked with since 2015. I have investigated the plant's influence by making sculptures in clay, plaster and soil. I initiated the collaboration by meditating with it and through an EEG device connected to me and signal amplifiers connected to the plant. This way we could listen to each other by turning our electrical signals into sounds. I have now given the plant a robot prosthesis so it can manipulate the room with its signals.

The exhibition is supported by Art Council Norway and The Government's Exhibition Grant.


Exhibition text by Fredrik Rönnbäck:

Ingen har ännu lyckats tyda de märkliga tecken som fyller sidorna i det så kallade Voynichmanuskriptet. Ingen känner till dess ursprung, vilket också är anledningen till att det helt sonika kom att uppkallas efter den polske bokhandlare som gjorde det känt för allmänheten efter att ha förvärvat det år 1912. Ingen har heller entydigt lyckats tolka de illustrationer som vid sidan om den mystiska texten pryder sidorna: astronomiska och astrologiska diagram, nakna kvinnor badande i klorofyllgrönt vatten eller stående i jättelika rörformiga växter, närbilder på växter. Och trots att dessa växter till mångt och mycket liknar de vi ser omkring oss ute i naturen, med samma slags rötter, gröna blad, blommor, tyder allt på att det rör sig om fantasiskapelser som tillsammans utgör ett slags mytologiskt herbarium.

Voynichmanuskriptet når inte samma utstuderat surrealistiska nivå som exempelvis Luigi Serafinis Codex seraphinianus från 1981. Här finns inga djurhuvuden med rötter och blad, inga älskande par som förvandlas till alligatorer, inga plågsamma avbildningar av förvrängda, hopväxta eller amputerade kroppar. I stället håller sig manuskriptet inom det rimligas råmärken. Kvinnornas sysslor är obegripliga men ändå på något sätt vardagliga. Växterna är okända men ändå märkligt bekanta. Vad som utgör manuskriptets dragningskraft är snarare just detta, att det balanserar på gränsen mellan det välbekanta och det främmande. Efter olika spekulationer om förfalskning och lurendrejeri daterades det slutligen till 1400-talet och påminner på många sätt om andra medeltida manuskript, men det tycks ha dimpt ned från en annan värld, en värld som liknar vår men som på något grundläggande men obestämbart sätt ändå skiljer sig från den.

Det är till Voynich snarare än Serafini tankarna går när man ser Daniel Slåttnes senaste skapelse. Med sina insektslika ben och sitt spretiga bladverk liknar varelsen visserligen de djur-växt-maskinhybrider som står att finna i Codex seraphinianus, men till skillnad från dessa rör det sig inte om något groteskt vidunder. Vad som slår betraktaren är snarare varelsens alldaglighet. Den är inte mer skräckinjagande än en vanlig hushållsrobot, en självgående dammsugare eller gräsklippare fast på ben. Som en sentida automat rör den sig långsamt, planlöst. Dess haltande gångstil är bekant.

Roboten styrs av elektriska signaler från växten i dess mitt. På så sätt inordnar den sig även i ett större projekt där Slåttnes i flera verk utforskar olika möjligheter att etablera ett slags kommunikation med växter, ibland på egen hand, ibland tillsammans med Sara Rönnbäck. Mötet mellan växt och maskin blir särskilt fruktbart eftersom de båda befinner sig i utkanterna av vad vi uppfattar som medvetet liv, hitom och bortom det mänskliga. Fast någon medvetenhet handlar det förstås inte om här. Det må vara signaler från växten som omvandlas till rörelseenergi men varken hastighet eller riktning är uttryck av någon som helst vilja från växtens sida. Signalerna leds slumpmässigt om. Deras egentliga uttryck omvandlas till något vi kan uppfatta, ett slags kod som visserligen är synlig men som inte längre betyder något i sig.

Ändå är det betydelsefullt att växten rör sig. Växternas inordning bland de levande har inte alltid varit självklar eftersom de inte uppvisar några av de vanliga tecknen på liv. Och just deras rotade tillvaro har historiskt räknats till deras nackdel. Medan djurens liv manifesteras på ytan i form av läten och gester, genom att de rör sig fritt över mark och genom vatten och luft, medan djurens liv därför är bortom allt tvivel, är växternas liv dolt och kryptiskt. Det kommuniceras inte utåt. Växter rör sig men enligt en annan rytm, så långsamt att den inte går att uppfatta med blotta ögat. Och huvudsakligen rör de sig bara genom att de ständigt växer sig allt större. Växternas liv är expansivt utan att vara expressivt. Det är oläsbart, åtminstone för oss människor. Ett annat sätt att formulera problemet om samtal med växter är därför att ge dem, inte liv, men tecken på liv. För att kunna kommunicera med växter måste deras motoriska rytm först omvandlas till en frekvens våra sinnen kan uppfatta.

Förvandlingen som äger rum i Slåttnes verk består med andra ord i ett slags manifestation av växtens inneboende liv. Växten bestämmer inte vart den vill röra sig och förblir visserligen på så sätt oläsbar, men med sina proteser till ben kan den ändå röra sig fritt i rummet. Maskinen som växten kopplats samman med å sin sida genomgår även den en motsvarande, för att inte säga motsatt, förvandling. Den begåvas med ett slags trevande oförutsägbarhet som man inte förväntar sig hos en robot.

Både utopiska och dystopiska visioner av en värld dominerad av artificiell intelligens har manat människan att på senare tid omdefiniera sin tillvaro. Det är inte längre djur eller växter som ses som det största hotet mot människans särställning utan maskiner, automater, datorer, robotar. Frågan om djurens och växternas medvetande har alltmer kommit att ersättas av frågan om ifall det är möjligt för oss människor att skapa artificiella former av medvetet liv. Och om det är möjligt, vad blir det då av oss? När artificiell intelligens på område efter område slår det rationella djuret i logik ser det alltmer ut som om räddningen för människans unicitet snarare är hennes irrationalitet, hennes förmåga att frångå logikens tvångströja och bete sig oförutsägbart.

Växt och maskin kompletterar alltså varandra. Maskinen översätter växtens inre signaler till yttre rörelse, synliggör dess livsimpulser på ett sätt som är möjligt för oss att ta till oss, om än inte förstå. Växten å sin sida tillför maskinen ett mått av oregelbundenhet, slump, klinamen. Tillsammans bildar de en varelse som ansätter det mänskliga från båda håll, en skapelse som helt avgjort inte är människa men som uppvisar en oväntad kombination av välbekanta drag och därför ändå på ett vagt och avlägset sätt påminner om oss. Som om den hade dimpt ned från en annan värld som liknar vår, men samtidigt inte.


Fredrik Rönnbäck is a PhD in French literature and works as a translator and writer. He teaches at the University of California and Sarah Lawrence College in Paris.

© Copyright 2018 Daniel Slåttnes / BONO - All Rights Reserved